Lejfjord

När man tror att man har hittat sig själv, visar det sig att man står och tittar på sig själv från en meters avstånd och känner inte riktigt igen det man tittar på. Något hände, men vet inte vad.

Ibland blir man lite så där halv irriterad, känns som om människor faktisgt bara har sig själva i tankarna hela tiden
Det är som att man måste trycka på en stoppknapp annars kommer ingen lysna på en, alla är helt enkelt upptagna med att prata om sig själva. Något man måste lära sig, och anpassa sig. Ta dig fram med båda armbågarna, funkar inte riktigt på mig, eftersom jag inte är den sortens person som tar över allt.
Måste man göra så, finns det inget annat sätt man kan göra, för tänk om armbågarna skadar någon?

Tänk hur olika man kan känna sig från en dag till en annan, Ena dagen pirrar det i magen och inga hinder är för höga för att ta sig över, för att sedan nästa dag känna att till och med en trottoarkant kan vara lika högt som ett höghus. Varför ska det vara så?
Varför kan inte alla dagar vara som om man flög på moln?

Vi hade en "djup"  diskussion i matsalen idag om vad kärlek var. För vissa är det något som växer fram, för andra bara de pirret i magen.
själv skulle jag säga ett det är då man göra den allra mörkaste och gråaste dag till världens vackraste.
( Jag Är ingen poet, men ungefär så)

Nu bränner nog mina svenska och historia böcker hål min säng, så lika
bra att gå och rädda min säng, när jag ändå håller i böckerna kan jag ju lika görna
öppna dom, och slänga ett öga på lite upptäcksmän, och min fantastiska
analys av två böcker,som som jag tycker alla ska läsa, för att uppskatta de man har
och sluta klaga över I-landsproblem.

  Denna bilden gör mig glad! älskar gerkiska gummor!